Tankar från förra helgen

Det går inte att ta på.
Den där känslan som kommer över mig.
Den vaknar till liv nånstans vid Dalaporten och växer sig sedan starkare och starkare för varje plats jag passerar.
Ludvika, Långsjön, Borlänge, Insjön, Leksand - Större.
Infarten till Tällberg - Nu mår jag nästan illa.
Utby - Klumpen växer.
Vy över Långbryggan - Klumpen i magen är enorm. Jag tror jag kommer sprängas.

Det går snabbt nu.
Rondellen, Fricks, Statoil.
Över vägen, svänger vänster - Svårt att andas.
Alldeles snart framme.

Hur kan en enda plats väcka så många känslor?
Rädsla, värme, ångest, upprymdhet, sorg, lycka, stress, frid, tro, tvivel.

In genom entrédörren och... Glädje?
H!!!

Mot rummet - Osäkerhet.
Matsalen - Var är P?
Dörren öppnas och där - Min vän - Mer glädje!
Känner mig trygg.
Känner mig säker.
Det kommer att fungera.

Även fast mötet blir kort ger det mig tillförsikt.
Klumpen i magen blir mindre.

Aftonbön i det älskade kapellet som fått dela så mycket av min glädje och min sorg.
Sjunga och spela på morgonbön - Fixar jag det?
Eller blir det som förut?
Risken är stor men jag tar chansen att det går bra.

Dags för sömn - Skönt med rumskamrat.

Vaknar trött men ändå utsövd.
Ännu en seger.
Triumfar med morgonbönen och klumpen i magen lyser med sin frånvaro.
Har nästan glömt bort att den funnits.

Timmar går och hemresan närmar sig.
Inte ensam om klumpen.
För mig är det inte längre en daglig företeelse och jag lider med dom som har klumpen som ständig följeslagare.
Jag minns och jag undrar.
Varför inget ändrats?
Varför ingen lyssnar?

Mitt beslut står fast.
Endast korta enstaka besök.
Aldrig mer en daglig rutin.

Vinkar adjö till Långbryggan.
Och på återseende.

Kumpen i magen lyser med sin frånvaro.