Dr Horrible Act 2

Dr Horrible Act 1

Min själ gick sönder när du dog.
Nu vet jag inte hur den ska kunna lagas.
Min livsglädje försvann med ditt sista andetag och det känns som om den är borta för alltid.
Jag har blivit ett hårt och ogenomträngligt skal som skjuter bort alla jag ser.
Stöter bort dom som kanske skulle kunna laga mig.
Det är som om dom ser att jag är trasig och att det inte är nån idé.
Att det redan är försent.

Min ensamhet blev så tydlig när du försvann.
Så smärtsamt tydlig.
Och tiden läker inga sår.
Tiden gör det bara svårare och smärtan blir tydligare.
Mer definierbar.
Lättare att ta på och närmare ytan.

Min själ är ett gapande sår, mitt hjärta ett tomt hål.
Mitt liv är saknad.

S. tycker att jag bloggar för sällan. Hon har rätt.

Idag blev jag kär i en röst.
En fantastisk baryton som gav mig gåshud över hela kroppen. Och då var det ändå bara en första repetition.
Tänk hur det blir när det är på riktigt.
När publiken sitter i salongen och det är mörkt.
När känslorna och spelet är med.

Då.

Då kommer det bli makalöst.