jag är ledsen.
min dator är död. den dog inatt. för tredje gången. och inte hade jag backat upp på ett tag heller för brännaren var trasig och den externa hårddisken inte tillgänglig. vet inte om ett tredje återupplivningsförsök kommer fungera.
jävla, jävla skit. jag vill bara gråta.
jag har inte råd att köpa en ny så nu får jag åka hem till pappa varje dag och låna hans för att kunna kolla min mail och sånt men bye bye tv-serierna. dom kan jag inte följa nu.
allt känns som skit.
Varför ser Anna Bergendahl i Idol ut som en liten tant?
Nån borde ta stylisten i örat.
uppdaterat: Hon kallade det just för "lite edgy". Inte vad jag skulle kalla det direkt.
Jag är i Stockholm på operaweekend.
Mycket trevligt att återse en del sångare från i somras och samtidigt se föreställningar. Igår såg vi Trubaduren (med fantastiska Stuart och Ingrid!) och ikväll är det dags för Glada Änkan.
Jag har hört både ris och ris så mina förväntningar är inte jättehöga. Jag räknar med skratt iaf för vår vän A ska dansa techno på scen... något jag ser fram emot väldigt mycket.
Efter det blir det vin och ost hos Stuart... gissar även där på många skratt och en del sång.
Nu måste jag springa. Har en födelsedagsmiddag att hinna till också och vi har inte handlat nån present än.
Min själ gick sönder när du dog.
Nu vet jag inte hur den ska kunna lagas.
Min livsglädje försvann med ditt sista andetag och det känns som om den är borta för alltid.
Jag har blivit ett hårt och ogenomträngligt skal som skjuter bort alla jag ser.
Stöter bort dom som kanske skulle kunna laga mig.
Det är som om dom ser att jag är trasig och att det inte är nån idé.
Att det redan är försent.
Min ensamhet blev så tydlig när du försvann.
Så smärtsamt tydlig.
Och tiden läker inga sår.
Tiden gör det bara svårare och smärtan blir tydligare.
Mer definierbar.
Lättare att ta på och närmare ytan.
Min själ är ett gapande sår, mitt hjärta ett tomt hål.
Mitt liv är saknad.
Idag blev jag kär i en röst.
En fantastisk baryton som gav mig gåshud över hela kroppen. Och då var det ändå bara en första repetition.
Tänk hur det blir när det är på riktigt.
När publiken sitter i salongen och det är mörkt.
När känslorna och spelet är med.
Då.
Då kommer det bli makalöst.
I USA fick en man i fredags godkänt av en domare att byta namn till In God We Trust.
Förnamn: In God. Efternamn: We Trust.
Det skulle aldrig en svensk domstol ha godkänt och tur är väl det.
USA är ett konstigt land.
Läs storyn på Beepcentral.
Jag hittade dit via The House Next Door.
I sin krönika på Bloggtidningen skriver Mary idag om blogginlägg som endast innehåller länkar. Särskilt nu i FRA-debatten.
Jag känner mig träffad eftersom jag själv endast länkat vidare till knuff.se och inte haft så mycket eget att komma med.
Anledningen är enkel. Jag vill lyfta frågan för de som läser min blogg och som kanske inte har så stor koll på vad det här med FRA-lagen innebär och vilket stort hot det är mot den egna integriteten och demokratin.
Jag vill inte bo i ett Sverige där staten har samma kontroll på sina innevånare som Kina eller Ryssland. Där staten tar kopia på allt jag gör på internet och med min mobiltelefon. Där jag inte kommer kunna vara en anonym källa till en tidning. Och jag kan inte tänka mig att mina vänner vill det heller.
När jag pratat med min familj (som inte läser bloggar, inte ens min) men även vänner som finns på internet har dom ingen aning om vad det i praktiken kommer att innebära om lagen röstas igenom.
Det gör mig rädd och därför länkar jag till andra som skriver så mycket bättre än jag om den här otroligt viktiga frågan. Kanske den viktigaste frågan på flera år. Inte minst vad gäller personlig integritet bland politiker som sitter på väljarnas mandat och inte regeringens.
Men framför handlar den om vilket samhälle vi vill ha.
Och till skillnad från Johannes Åman på DN:s ledaredaktion vägrar jag tro att det är för sent!
Nån eller säkerligen några på FRA sitter tydligen redan nu och läser igenom allt kritiskt som skrivs om lagen.
Se själv på Creeper.
Själv har jag inget att skriva som ingen annan redan har skrivit mycket bättre och hänvisar till knuff.se för riktigt bra inlägg i debatten.
Från Mattias Svensson och Fredrik Westerlund kommer denna fantastiska video.
Det är så varmt att jag håller på att smälta bort. Jag hatar verkligen värme. Eller kanske inte hatar. Jag gillar inte när det är för varmt som nu.
Min tillvänjningsperiod är ganska lång. Runt 20 grader är perfekt för mig. Då kan jag fortfarande ha jeans och slipper visa mina bländningsbleka ben. Trekvartsbyxor är också ok men det är för varmt för det nu. Idag tjurar jag och har shorts och ska snart ta mig hemifrån. Om jag hittar en skuggig plats kanske det blir lite bra för det blåser lite men antagligen kommer jag bara se högröd och svettig ut. För det är ju det jag är...
Det här är inte kul.
Har i dagarna fått reda på en födelse och två dödsfall.
Räknas det som ett skov av tre eller kommer det födas två till och vem mer kommer att dö?
*uppdatering:
Enligt min vän E är det bara dödsfall som sägs komma i skov om tre så om det stämmer kommer snart en till att dö.
Det är en hemsk känsla att ens tänka i dom banorna.
08.04 imorse ringde min läkare och frågade hur det var med rösten.
Hela dagen igår pratade jag lite försiktigt och på kvällen prövade jag hur sången fungerade och det var inga problem vilket jag talade om för dr I. Hon tyckte då att jag kunde börja prata igen och sjunga lite försiktigt men om det blir sämre inom 3 veckor får jag ringa tillbaka och sen få åka till öronnäsahals och titta med kamera.
Så nu är det fritt fram att börja öva igen. Känns riktigt, riktigt bra.
Min faster har haft en fruktansvärd hosta och har i dagarna varit iväg på lungröntgen. Det finns förändringar långt ner i vänster lunga men för att få reda på vad det är måste hon skiktröntgas.
Precis så här var det när det började om på mamma och jag har känslomässigt dragits tillbaka till den där veckan när allt tjat om lungröntgen äntligen gav resultat och det började hända saker.
Nu ligger oron som en boja runt mitt hjärta och jag ber att hon och hennes familj inte ska behöva gå igenom samma som mamma och vi.
Mammas födelsedag idag och massor med blommor vid graven.
Ibland är det som att jag glömmer bort att det är fler än jag som saknar henne.
Kanske för att ingen pratar om sin sorg och saknad. Det är nog därför jag känner mig så ensam om den.
Pappa är så lycklig så jag vill inte störa och min bror och jag pratar inte om det viktiga.
Kollar på Juno och den är faktiskt ganska gullig även om jag inte riktigt kan koncentrera mig.
Jag är som stressad fast ändå inte. Har inte gjort ett skit idag och det är kanske därför...
Det börjar gå lite lättare att inte tala nu även om jag ibland i min ensamhet glömmer bort det, som idag när jag kollade på Talang 2008 och "opera"-killen sjöng så falskt att jag skrek rakt ut.
Men jag är stolt över mig själv i alla fall. Sen i tisdags har jag inte sagt mer än 5 ord. Kors i taket!
Dom jag träffar är i allmänhet väldigt förstående och tålmodiga när jag står där med min lilla whiteboard men inte fasiken är det lätt att föra ett normalt samtal. Det bli ryckigt och fruktansvärt jobbigt.
Därför håller jag mig hemma ganska mycket. Läser och tittar på tv. Hunden är bortlämnad till fadern över helgen för att få vara hos nån som pratar med henne. Hon tycker jag är väldigt konstig just nu. Jag brukar ju prata med henne hela tiden, hur mycket har jag inte insett förrän nu.
Oj,oj,oj... 11 dagarkvar. Hur ska det gå?
Alltså det här med talförbud är nog det svåraste jag gjort.
Jag har inte tänkt på hur mycket jag pratar i vanliga fall och det är tydligen hur mycket som helst.
Och alla småord och hummanden jag gör i ett samtal.
Det känns ganska konstigt just nu och jag vet inte hur jag ska kunna vara bland folk.
Det blir kanske lättare när folk vet hur det ligger till så jag slipper förklara hela tiden.
Jag har varit hes en längre tid, närmare bestämt nästan en månad.
I tre veckor har jag låtit bli att sjunga och det har blivit lite, lite bättre men igår ringde jag vårdcentralen och fick träffa en ung AT-läkare idag som försökte titta lite i min hals med hjälp av speglar men jag fick såna fruktansvärda kväljningar att det inte gick så bra.
Efter konsultation med en annan läkare kom hon fram till att jag ska prova med total röstvila i två veckor och se om det blir bättre av det. Annars får jag åka in till öronnäsahals och få en kamera ner genom näsan och se bilder på mina stämband.
Jag har alltså varit tyst nu i 4,5 timmar och jag håller på att bli galen. Var på min lokala ICA-butik och skulle inhandla anteckningsblock och personalen som jag känner (det är en liten stad) bara skrattade åt mig och tyckte det skulle bli två sköna veckor.
Pappa och jag försökte ha en konversation om hundvaktande och andra saker och det slutade med att han också använde få ord och teckenspråk.
Det här blir en prövning, helt klart.
Min kusin har fyllt 30 och bjuder in till 70-talsfest idag och jag hoppas att fler än jag har lagt ner jobb på sin outfit. Det är så tråkigt om några inte följer temat.
Teaterapa som jag är så älskar jag temafester och har kvällen till ära sytt kilar i ett par jeans så jag fått dom riktigt utsvängda, till det blir det bl. a. batik och träskor.
Kanske lägger upp nån bild i bloggen senare.
Nu lunch och sen tårtkalas innan den riktiga festen börjar.
Skyndade mig in i min lokala mataffär 5 minuter före stängningsdags ikväll och när jag stod där och precis hade betalat såg jag en vän jag inte sett på länge stå där i kön. Väntade in honom och vi stod sen på parkeringen och pratade om allt mellan himmel och jord (mest politik) i tre(!) timmar innan vi skildes åt. Tiden bara flög iväg och jag kom på mig själv med att undra varför vi aldrig umgås. Dumt. Tror jag måste ta tag i det på nåt sätt...
Nytt år sen snart två månader och jag tar ännu en gång nya tag och kanske kommer jag åstadkomma mer än tolv inlägg på bloggen i år.
-----
Jag var på fest i helgen och försökte smälta in bland alla par med vigselringar och/eller barn. Det gick väl lite sådär. Men festen var rolig och maten var god även om dansgolvet existerade i endast fem korta minuter.
Söndagseftermiddagen har tillbringats i soffan halvsovandes framför teven med en lika trött hund. Hon är gosig min lilla älskling, och snart är det nog dags att förflytta sig till sängen för min kropp skriker efter vila.
