Ett avslut och en premiär

Mitt i all denna sorg måste livet gå vidare och i mitt fall handlar det om teater och musik.
Teaterföreställningen jag är med i hade sin sista föreställning i lördags och operan hade premiär ikväll (eller egentligen igår eftersom det har blivit tidig morgon innan jag hunnit skriva detta).

"Inte alla tjuvar..." har betytt massor för mig under tiden min mor blev sjuk och ännu mer efter att hon gått bort. Att ha något att göra där andra människor räknar med min insats och är beroende av att jag är närvarande. För att inte tala om känslan att kunna lämna verkligheten och gå in i en annan människa och vara henne med hennes, i jämförelse, väldigt små problem.
Samtidigt har jag fått vara mitt i verkligheten när den gjort som ondast och haft mina medspelare, vänner, att luta mig mot.
Utan dom hade jag inte klarat det.


"Rigoletto" som jag nu går in i med hela min musikersjäl är fantastisk på ett helt annat sätt. Att få vara med när historia skapas på Skäret i och med den första hela operauppsättningen någonsin där uppe i det gamla sågverket. En scen där världsstjärnor står sida vid sida med amatörer och ger av sin kunskap. Än finns inga solistloger utan alla byter om och sminkar sig tillsammans vilket gör att vi känns som en familj.
Här kan jag försvinna in i musiken och låta den ta mig långt bort från smärtan och saknaden.


(Sen att vi får ha så här snygga kläder på oss gör ju inte saken sämre alls.)

Äntligen!

Äntligen kom tårarna jag har väntat på.
Tog en lång promenad nu på kvällen för jag klarade inte att vara ensam hemma men samtidigt ville jag inte träffa nån. hade lugn melankolisk musik i lurarna och gick runt utan mål.

Har hela veckan varit helt fokuserad på att klara helgens föreställningar och nu när det är avklarat så började jag tänka på vad det verkligen innebär att mamma är borta.
Och då kom den. Saknaden.
Och då kom tårarna.
Aldrig har det väl känts så skönt att gråta.


På måndag börjar vi repa in E i min roll så att vi inte ska behöva ställa in ifall jag inte orkar stå på scen. Jag tror att det kommer göra att jag orkar. Bara det att veta att allt fixar sig ändå. Att det inte står och faller med mig.
Mina vänner i teatern är guld värda och på nåt sätt måste jag få dom att förstå det.
Att det är dom som hjälper mig igenom det här just nu. Att utan dom skulle jag inte orka.

Vakuum

Jag förstår inte vad som händer? Eller rättare sagt vad som inte händer.
Dagarna bara går på precis som vanligt och jag gråter inte.

Visst tänker jag på mamma men det känns inte.
Jag vet att hon är död men jag känner det inte.
Kanske låter konstigt och obegripligt och jag förstår ingenting.

Rationellt tänkt så vet jag att varje sorgprocess är unik. Att ingen kan säga vad som är rätt och fel när det gäller känslor och hur man ska reagera men jag trodde jag skulle känna mer. Att jag skulle gråta mer.
Nu verkar jag bara känslokall och dom som känner mig vet att så inte är fallet. Jag har lätt för att känna och gråta.
Varför gör jag inte det nu då?


Jag saknar henne inte ens. Visst känns det konstigt att inte kunna ringa till henne eller hälsa på men saknaden finns inte.
Och det är så otroligt konstigt.

Innan hon dog trodde jag att min värld skulle rasa när det väl hände, att jag skulle falla ihop i en hög och aldrig mer orka resa mig. Vara handlingsförlamad.
Jag trodde verkligen inte att jag 3 dagar efter henne död skulle stå på scen och spela teater som om inget har hänt.

Kan inte förstå vad som inte händer i min kropp.
Jag kan inte förstå.

4 juli 2006 05:05

Min älskade lilla mamma har gått bort.
Allt känns konstigt och tomt fast ändå helt som vanligt.
Det är konstigt. Jag hade förväntat mig ett totalt sammanbrott men nu är det som igår.
Chock brukar det kallas och jag hoppas att känslorna snart kommer ifatt mig så att dom inte blir så tunga att bära när dom väl kommer.

Har fått för mig att jag borde vara mer ledsen men jag kan inte gråta.

Saknar henne fast inte lika mycket som jag trodde.
Livet snurrar fort nu och utan allt det praktiska att ta itu med så vet jag inte hur det skulle gå. Då kanske jag skulle våga släppa fram mina känslor.