Den där stegräknaren som jag hittade hos mina föräldrar fungerar inte så bra. Ibland räknar den och ibland inte. Ska kolla justeringen men nu har jag precis kommit hem från marknad i Lindesberg och har så ont i ryggen att jag behöver vila lite...
Imorgon är det träff med operakören på Skäret och det ska bli kul att höra vad dom har tänkt sej för fortsättning. Och träffa alla förstås.
Just nu hade jag kunnat ligga på USÖ och blåst i en flaska med vatten för att sen somna om eller spy.
Jag hade alltså vart nyopererad och det är så skönt att jag inte är det. Det var helt rätt beslut att skjuta fram den. Och jag vet att tjejen som fick tiden blev hur glad som helst och det känns ju också bra.
Under tiden jag nu väntar på en ny tid ska jag prova en grej som jag läste i Aftonbladet för länge sen om Step-dieten. Helt enkelt så sätter man på sej en stegräknare och med hjälp av den ökar man sina steg efter ett schema. Om inte annat så får det ju mej att röra mej mer. Dags för lite längre promenader med Ebba helt enkelt...
Efter en dag av gråt och tankesnurrande har jag bestämt mej för att skjuta på operationen.
Jag klarar inte av att förbereda mej mentalt på en vecka. Jag menar inte att jag inte vet vad jag ger mej in på utan att jag behöver lite tid för det praktiska. Nu känner jag att jag inte riktigt hinner med och att jag har en hel del saker inplanerade närmaste månaden som jag känner att jag inte kan backa ur.
Sen har jag ju en liten förkylning kvar som jag vill bli helt frisk från.
Jag bestämde mej vid 15-tiden idag och sen dess har jag inte gråtit alls. Känns bra.
Och nån annan blir glad åt att få en återbudstid.
Pratade med en sköterska på kirurgen imorse och skrubbsåren är inga problem och hon tyckte att jag skulle komma in imorn och ta alla prover och sen får vi se hur det känns med förkylningen.
Det blir bra. Då får jag träffa kirugen och narkosläkaren och dietist och ställa alla frågor. Sen bestämmer jag mej.
Jag tror min förkylning börjar ta om. Kan inte sova för jag är så nervös och nu har jag ont i halsen och har nyst några gånger.
Låter kanske inte så allvarligt för er men det är precis så en dunderförkylning börjar för mej. Jag nyser aldrig annars... bara när jag blir ordentligt sjuk.
Vad ska jag göra?
Eh, jag vet vad jag ska göra... Gå och lägga mej och sen ringa kirurgen imorn och höra vad dom säger.
Kanske kan dom glädja nån annan med min tid. Jag har väntat så länge att några veckor till inte spelar nån roll. OM det nu blir så att jag inte kan opas på torsdag...
Måste ringa kirurgen imorn och kolla hur dom ställer sej till att jag har skrubbsår på knä och arm efter en cykelolycka. Det var i och för sej några veckor sen men det är ju ganska stora områden det handlar om. Jag ringde till dom när jag hade fått kallelsen och pratade med en sköterska som skulle prata med kirurgen om det här men hon har inte ringt tillbaka.
Sen har jag lite förkylning kvar oxå och det är ju ett problem. Det kan betyda att jag inte kan bli opad nu utan måste få en senare tid.
Fast har jag väntat tre år kan jag vänta några veckor till...
Jag förstår inte hur jag ska hinna allt innan onsdag kväll. Har inte tänkt på att hela tisdagen försvinner eftersom jag ska in på inskrivning och provtagning då.
Jag har tänkt att jag skulle hinna fika med mina vänner, Ebba och Märta skulle leka, möblera om...
Hinner man allt på två dar? Jag hoppas det.
Förresten... rösta fram Ebba som hippaste hunden.
Nu är det dags att ta tag i allt jag ska göra innan jag läggs in på onsdag kväll...
Jag ska städa och tvätta, kolla sopprecept och plocka fram bra lössittande kläder som funkar om jag får ett öppet snitt istället för titthål...
Och det känns mycket bättre nu... Tänk vad en liten biltur kan göra.
Sen jag kom hem har jag läst igenom all information jag hittat en gång till och pratat med personer som är opade eller på väg att bli. (Tack viktop.) Jag vet nu en kille som ska opas samma dag som jag så vi kanske träffas på sjukhuset och det vore skönt att ha nån där som jag vet redan från början att jag kan prata med.
Oj, såg just vad klockan är och det är väldigt sent.
Dags att krypa till kojs.
Tänk om jag inte klarar av det här alls.
Jag har ju varit så säker men nu vet jag inte.
Jag menar... vad är det som gör att jag efter open kommer klara av att äta rätt när jag inte klarar det nu. Jag måste ändra hela mitt liv.
Åh, jag hatar att känna så här. För en vecka sen var jag så säker på att det här var rätt för mej men så fort brevet damp ner kom även tvivlen. Och dom är så starka. Och jag är så ledsen över att min mamma inte stöder mej fullt ut i det här för jag behöver verkligen henne.
Jag orkar inte ens prata med henne om hur jag känner för hon talar bara om hur andra har misslyckats och det är verkligen inte vad jag behöver just nu.
Jag vill verkligen göra det här.
Måste nog åka en sväng så tankarna får snurra.
Det kommer bli bra... jag vet ju det.
Och jag längtar till det är dags.
Nu får det vara slut på tankar om döden och komplikationer.
Känner mej mer och mer osäker på hur det här ska gå. Jag vill verkligen men samtidigt är jag orolig för hur det kommer gå. Jag klarar ju inte att äta rätt nu, varför skulle jag klara det sen?
Och jag som inte tycker om att vara utlämnad till andra. Jag vill ju klara mej själv så länge det går men nu måste jag ju ha hjälp iaf lite i början.
Måste tänka på nåt annat ett tag.
Kan inte få mej till att gå och lägga mej. Så mycket jag måste göra innan op. Hade ju planerat att tvätta fönstren snart och det är nog bäst att göra innan torsdag.
Hmm... kanske bäst att sova nu då så jag orkar med allt innan.
Funderar oxå mycket på om det kommer bli öppet snitt eller titthål. Skulle önska titthål men det blir ju bra vilket som.
Det snurrar tankar i huvudet hela tiden men jag är ändå bestämd. Jag ska opas på torsdag.
Det som är mest tråkigt är att min mamma inte stöder mej i det här. På henne låter det som om jag inte kommer att klara det och hon drar bara fram en massa exempel på personer som opats och sen gått upp i vikt igen. Kan hon inte bara vara glad för min skull? Jag har stöd från många andra håll men hon är ändå min mamma.
Var hos min pratperson CJ idag och det kändes bra att prata med honom om det här. Han hjälpte mej att hitta tillbaka till känslan av att jag kommer klara av det här även om det kommer vara tufft i början.
Hänger mycket på viktop nu också för stöd och uppmuntring.
Har fått kallelsen till min operation idag.
Ska läggas in på kvällen 14 sept och opas dagen därpå.
Jag har väntat på den här dagen i 3 år och ändå känns det som om jorden har försvunnit under mina fötter. Allt jag läst och allt jag vet om operationen har bara försvunnit bort ur min hjärna. Men jag vet också att det finns där lagrat och redo att ta fram.
Nu gäller det bara att bli av med förkylningen jag haft ett tag så jag slipper lämna återbud. Ska ringa kirurgen imorn och se vad dom säger.
Det här har även gjort att jag skapat mej en blogg.
Funderingarna har funnits länge men inte förrän nu har jag gjort slag i saken och skaffat mej en.
Jag har tänkt att alla mina tankar och funderingar om operationen och annat ska rymmas här.
Helt enkelt min viktresa som ni får följa med på.
