Överallt skrivs det årslistor på bra och dåliga saker som hänt det senaste året och jag önskar att jag hade ork att göra detsamma.
Mitt 2007 lämnar en känsla av tomhet. En känsla av att inget blev som jag hade tänkt.
Ett år präglat av distansering, besvikelse, ensamhet och en stor fruktansvärd saknad.
Men på sina håll även av glädje, musik och teater.
Mitt förhoppning inför 2008 är att jag ska kunna leva ett liv jag trivs med. Med människor jag tycker om. Att jag inte ska gå under.
Har undvikit Facebook väldigt länge men nu refereras det ju till FB överallt. Det går ju inte att komma undan.
Senast nu ikväll när jag läste en artikel på nätupplagan av min lokaltidning och upptäcker en liten button längst ner där det står "dela på facebook".
Jag orkar snart inte höra mer om det men antagligen kommer jag väl snart ge efter och skaffa ett.
Precis som min inställning till Mac förut. Har alltid hållit PC högst men funderar skarpt på att skaffa en Mac nästa gång det är dags för en ny dator...
Visst får man ändra sig?
På tisdag ska jag träffa en ny sångpedagog för en provlektion och se om jag vill ha honom som lärare och han mig som elev.
Min repertoar just sträcker sig till 3 klassiska stycken så jag får väl ta med dom och se vad han säger. Nervöst är det i alla fall.
Jag har tappat greppet om bloggen.
Inte så att den lever sitt eget liv eller så utan mer att den inte har nåt liv att tala om alls.
Jag vill verkligen vara en sån där bra bloggare som uppdaterar ofta och skriver om bra saker men det händer liksom inte.
Jag kommer mig inte för.
Men snart hoppas jag att mitt liv är bättre, internetet kommit igång hemma och att lusten faller på.
Lusten att skriva, Lusten att dela med mig.
För jag vill. Det är det inget tvivel om.
Är man fobisk som jag kanske man ska hålla sig borta från AB där det skrivs om monsterspindelnät och killar som har spindlar boende i örat levandes på öronvax.
Tycker det kliar mycket i örongången just nu...
Mitt sommarprojekt är i full gång och min arbetsträning är den roligaste jag nånsin kommer att få.
Vilket betyder att mina besök på internet blir färre när jag har ett riktigt liv utan tillgång till dator dygnets alla timmar. Väntar fortfarande på internet hemma men eftersom jag inte är där så mycket spelar det egentligen ingen roll.
Sniker mig tid hos fadern eller på Skäret.
Rapporter och funderingar ska minsann komma.
-----
Idag satt jag och MY och lyssnade på solistrep och njöt av skönsång... lite så att man grät en onsdag fm i virkesladan vid Ljusnarens strand när kärleksarian ljöd.
Det är inte alla som den möjligheten att dessutom, när regissör och solist diskuterar, få lite info av dirigenten om vad vi ska lyssna efter för att lära oss lite när vi ändå är där... Han kom t o m fram med partituret för att visa oss vad han menar och det är stort. Iaf för oss.
Den här chansen ska jag verkligen ta till vara på bästa sätt.
Hur lång jävla tid ska det ta att flytta ett litet beroendeframkallande internetabbonemang?!!
Förstår dom inte att jag har behov?!!
Det är ju typiskt att mina sämsta dagar kommer när jag har som mest att göra. Kanske har det ett samband, jag vet inte.
Det svarta hålet lockar och vill att jag ska komma ner. Ligga under täcket och aldrig gå upp. Bara skita i allt.
För jag orkar inte.
Men jag måste.
Jag flyttar på måndag och kan för min själ inte komma igång med packningen och hur jag än försöker motivera mig så är det inget som funkar.
Istället sitter jag här med ångest och ont i magen och det blir ännu svårare att sätta igång.
Nästa gång, för det vet jag att det blir en, ska jag minsann spara massor med pengar så jag har råd att anlita en flyttfirma som både packar, flyttar och städar.
Eller också blir jag minimalist och ger bort allt jag äger och har.
Jag kan inte riktigt bestämma mig.
Däremot vet jag att jag snart måste börja.
På riktigt.
Inte bara skriva att jag ska.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Du säger att du vill att jag ska prata med dig.
Prata med dig om hur jag känner, varför jag är så ledsen hela tiden.
Och när jag äntligen gör det så vill du inte lyssna.
Hur tror du det får mig att må?
Tror du verkligen att jag kommer prata med dig igen om det här?
Jag känner mig så mycket mer ensam nu än jag gjorde förut.
Förut, var min styrka att jag i alla fall fortfarande hade dig och nu känns det som jag har förlorat dig också.
Nu har jag ingen.
Jag är helt ensam.
