Det går för fort!

Det är 11 dagar sen vi fick beskedet att min mors cancer inte går att bota.
Under helgen gav mamma upp. Hon tappade gnistan och ligger bara i sin säng. Hon äter inte och vill bara dricka vatten. Ibland lyckas jag lura i henne lite näringsdryck men vad hjälper det i det stora hela?

Jag försöker vara hos henne så mycket som det är möjligt men är samtidigt mitt uppe i en teaterföreställning som tar mycket tid och kraft.

Och det gör så ont att se henne bara ligga där.
Min mamma som alltid har varit så stark.
Dom senaste 10 åren har vi verkligen jobbat på vår relation och nått nånting som jag inte trodde var möjligt, en fungerande mor-dotter-relation.
Ska den bara tas ifrån mig nu?
Det är ju så mycket som vi inte hunnit prata om. Och nu är hon dessutom så förvirrad så det går inte att prata om det viktiga.

Samtidigt blir jag så förbannat trött på dom som säger att jag måste vara stark nu för min pappa. Det är ingen i min familj som behöver vara stark just nu!
Vi har andra som bär oss när vi inte orkar och om det är nåt vi ska våga visa nu så är det vår svaghet.

Två-årsdag att fira och ett tråkigt besked

Idag firar jag och min lilla älskling 2 år.
Svårt att tänka sig att det är så länge sen jag var och hämtade henne. Då var hon bara en liten ulltuss.
Sen dess har hon varit mitt stora stöd i livet och tvingat mig att gå upp på mornar då jag helst velat gömma mig under täcket och aldrig mer gå upp.
Hon har legat otaliga timmar på min mage när vi tittat på teve.

Många är dom mornar då jag vaknat och legat längst ut på kanten av sängen för att hon under natten krypit närmare och närmare så att jag flyttat mig så långt det gått vilket resulterat i 1 meter säng som är alldeles tom.

Nu vet jag inte hur jag skulle klara mig utan henne.
Igår slickade hon bort dom salta tårar som rann utför mina kinder när vi fick beskedet att min mors cancer är tillbaka.

Allt känns bara orättvist och jävligt.

Bild 1: Ebba på första promenden
Bild 2: Slapp i soffan