S. tycker att jag bloggar för sällan. Hon har rätt.

Idag blev jag kär i en röst.
En fantastisk baryton som gav mig gåshud över hela kroppen. Och då var det ändå bara en första repetition.
Tänk hur det blir när det är på riktigt.
När publiken sitter i salongen och det är mörkt.
När känslorna och spelet är med.

Då.

Då kommer det bli makalöst.