I går (alltså i söndags eftersom det tekniskt sett är tisdag nu) var jag på prästvigning där min väns man efter 10 års studerande äntligen blev präst. Det var känslosamt och stort med en stark gudsnärvaro och fullt av glädjetårar.

För flera år sen var den kallelsen stark hos mig och till viss del finns den fortfarande kvar. Planerna ligger ganska högt upp på hyllan nu men jag kan fortfarande se dem. Nångång i framtiden kanske jag tar upp dem igen och förhoppningsvis gör mina egna erfarenheter och min sjukdom mig till en bättre präst än jag skulle varit utan dem.

Till min glädje träffade jag en vän jag inte sett på flera år och han gav mig en del riktigt goda nyheter. Förhoppningsvis tar det inte 3 år tills vi ses igen.

Ibland saknar jag livet jag hade innan jag blev sjuk. Jag saknar många av de vänner jag hade då men som tyvärr har försvunnit under tiden som jag inte orkade vara den som höll kontakten. Vilket visar på att de nog inte var så goda vänner som jag trodde.