Äntligen!

Äntligen kom tårarna jag har väntat på.
Tog en lång promenad nu på kvällen för jag klarade inte att vara ensam hemma men samtidigt ville jag inte träffa nån. hade lugn melankolisk musik i lurarna och gick runt utan mål.

Har hela veckan varit helt fokuserad på att klara helgens föreställningar och nu när det är avklarat så började jag tänka på vad det verkligen innebär att mamma är borta.
Och då kom den. Saknaden.
Och då kom tårarna.
Aldrig har det väl känts så skönt att gråta.


På måndag börjar vi repa in E i min roll så att vi inte ska behöva ställa in ifall jag inte orkar stå på scen. Jag tror att det kommer göra att jag orkar. Bara det att veta att allt fixar sig ändå. Att det inte står och faller med mig.
Mina vänner i teatern är guld värda och på nåt sätt måste jag få dom att förstå det.
Att det är dom som hjälper mig igenom det här just nu. Att utan dom skulle jag inte orka.